väl framme i las vegas hämtade vi upp min mor, matte och lillasyster wilma på flygplatsen. när vi skulle åka därifrån började bilen att krångla…. ville inte slänga i ettans växel riktigt, men vi tog oss iallafall till neonmuseet där vi hade beställt en guidad tur för kvällen.
oroliga hur vi skulle komma därifrån satt vi och väntade på att få komma in på museet.
väl därinne var allt givetvis svin fräsigt, dock lite besviken på att det inte alls var många skyltar som faktiskt lös, utan de var bara upplysta. men det var ju fränt endå.
killen som gudiade turen var en sköning som berättade oändligt med historier om varenda skylt och drog lama skämt hela tiden, men sånt gillar man ju.
nämen titta hörrni, en neonskylt där neonet faktiskt fungerar! dock förklarade killen att det ligger sjukt mycket jobb bakom att renovera en sådan här skylt, alla neonrör handböjs nämligen för att de ska passa exakt, samt att det är svindyrt. så man förstår väl att det inte är möjligt att renovera alla.
när vi hade sett allt där inne, gick vi ut till vår numera havererade desoto…
eftersom de nykomna flygresenärerna var väldigt trötta, så skickade vi dem till hotellet.
Jag och mathias stannade med destoton och försökte förgäves att få den till att lägga i en växel som inte drev BAKÅT, för backen funkade nämligen utmärkt... mathias hade tankar på att BACKA till hotellet på andra sidan vegas, men nej, det gjorde vi inte.
strandsatta på en skum mack nedanför neonmuseet var vi, där en kvinna med en bh runt huvudet och en bh runt armen klättrade runt på ett staket och skrek på folk (det var inget folk där), tre mexikanera satt och drack ur bruna papperspåsar och muckade gräl med denna bh-kvinnan gång på gång, en gubbe i kalsonger, cowboyboots, hawaii skjorta, hatt samt en käpp med en silver döskalle kom skulle prata och dansa(?) för oss, samt folk som kom fram och frågade om det var en "christine"-bil och tyckte det var svinkul(?) NEJ det är ingen jävla christinebil, KNOW YOUR STEPHEN KING ville jag typ skrika, men trodde seriöst att vi antagligen skulle bli styckmördade då. 3 timmar senare och efter antal samtal till svedala och min far som kan sina mopar, kom vi fram till att det inte går att göra nått åt det, och vi fick ta en bärgare därifrån.
typiskt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar